Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 28 augusti 2015

Jag funderar väldigt mycket just nu.

Dels på praktikaliteter som böcker som ska skrivas och redigeras, men också på mig själv och på vad som är viktigt för mig framöver.
53 år. Jag måste skriva det ibland för att förstå att andra halvan definitivt har börjat. Hur vill jag ha det? Vilka vill jag umgås med? Vad är viktigt för mig att strida för och vad är inte.
Sådana där små funderingar.

Igår hade jag en ledsendag och fick gråta ut medan någon lyssnade, och efteråt kände jag mig lätt igen.

Gud, vad det är viktigt att bli lyssnad på, att få en möjlighet att sätta ord på sina känslor utan dömanden från den som sitter mitt emot.
Om man möts av "men snälla rara", eller "så ska du inte känna", så blir det i alla fall för mig kaos i knoppen.
Stora öron, stängd mun, det är egentligen inte svårare än så, ändå misslyckas vi med det där hela tiden (jag också, trots all träning.)

Idag ska jag lyckas, för jag ska fika med en kompis i Farsta centrum.
Hurra.
Farsta är så långt jag tar mig till för ögonblicket och hon råkar åka förbi varje dag.
Perfekt, eller hur?

Och så måste jag skaffa en minneskort till mobilen. Den ständiga popup-rutan som påminner mig om det, och som inte går att stänga av (vad jag vet), gör mig galen.
Smart, Sony, väry smart.





3 kommentarer:

Elisabet Nielsen sa...

Så viktigt ibland att det finns någon som lyssnar med fladdrande elefantöron på en när man behöver det.

Ezter sa...

Att lyssna är en konst!

Åsa Hellberg sa...

Verkligen!