Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 11 april 2017

Jag funderar mycket på

hur det kommer sig att vissa av oss känner så mycket medkänsla för det som går utanför vår egen krets, och att andra inte gör det. De bryr sig enormt mycket om sina nära men det sträcker sig inte längre än så.

Jag vet att jag har varit en snällis sedan jag var liten, jag har fått det berättat för mig många gånger. Av familjen men också av vänner. Du var alltid schyst sa en gammal skolkompis på FB för inte så länge sedan.
Jag vet också att jag alltid hellre friar än fäller, men varför är jag sådan?
Har det mitt medberoende att göra? Kanske.
Har det med uppfostran att göra? Kanske.
Är det medfött. Har inte en aning.

Min fråga är egentligen: skulle jag kunna ansluta mig till hatarna? Vad skulle det krävas för att jag skulle göra ett sådant skifte?
Kan hatarna ansluta sig till snällisarna?
Är vi pre dispositionerade att tillhöra ena eller andra sidan?
Hur tidigt visade det sig i så fall. Redan i tidig skolålder?

Är det så att hatarna inte har blivit fler. Har de bara hållit truten om sina åsikter tidigare?

Funderingar en tisdag när jag har bytt däck, varit hos sjukgymnasten, bakat scones, läst Elle och så har jag sovit eftersom jag var trött efter nattens drömmande.
I morgon är min plan att jag ska träna för första gången på en månad.
Förra gången fick jag så himla ont i nacken att jag istället körde på med sjukgymnasövningarna hemma istället.

Well.
Nacken är inte bra så jag kan lika gärna träna.
Det är bra för resten av kroppen i alla fall.
Om det inte har lättat till nästa besök, om tre veckor, tycker sjukgymnasten att jag ska kontakta ortoped som kanske kan göra ett ultraljud.

Det var det.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror inte att hatarna har blivit fler. Tror bara att sociala medier har gjort det lättare att uttrycka åsikter och fegt gömma sig bakom anonymiteten. Tror också att det bl a har med uppfostran att göra, respekt för andra, att tänka efter innan orden kommer ut, ord som sårar. Tycker det är så bra exempel med ett ark papper som får motsvara dina sårande ord. Skrynkla ihop pappret. Du ångrar dig, ber om ursäkt och slätar ut pappret. Men pappret är fortfarande skrynkligt, dvs din ursäkt kan inte ta bort det onda dina sårande ord orsakat. Apropå anonym, så ska jag väl någon gång klura ut hur jag kan lämna kommentarer här, utan att behöva använda profilen "anonym" ☺️. Åsa, jag önskar dig en fin påsk med nära och kära och en välförtjänt semester. Kram Monica

lillalenah sa...

Åsa, jag känner mej också som en snällis som hellre friar än fäller. Jag frågar om någon behöver hjälp om det ser som den gör det och jag försöker lyssna bra och bry mej om nära och kära och andra!Jag har kunnat vara vän med expojkvänner... och min exmake och jag förblev nära vänner tills han gick bort.Jag tror att jag bara gillar känslan av "trevligt" hellre än otrevligt men jag är ändå inte konflikträdd,jag ifrågasätter om det behövs men inte otrevligt.Jag tror att man kommer så mycket längre med värme,glädje och kärlek. GUD, va´jag låter präktig nu, menar det inte så men jag tror att man är så här eller som den som hatar,bråkar, skriver eller säger elaka saker..ungefär så :o)
Vilken fiin bild på dej förresten, jätteläcker!!
Nu önskar jag dej en mysig Påsk med dina närakära på torsdag då !

cyndi sa...

Och jag har funderat på det här blogginlägget sen jag läste det.
Ska fundera lite till.
Om hur vi blir som vi är.
Spännande.