Fastställt höstprogram

ÅSAS HÖSTPLANER.

SEPTEMBER:
12 september, Eskilstuna stadsbibliotek
19 september Books & Dreams, Stockholm
21 september, Biblioteket Farsta
28 september, Books & Dreams, Göteborg
28 september, Bokmässa, Göteborg
29 september, Bokmässa, Göteborg
30 september, Bokmässa, Göteborg

OKTOBER:
2 oktober, Eksjö (ska bekräftas)
3 oktober, Vimmerby
4 oktober, Västervik
5 oktober, Forsbacka Bibliotek, Gävle
10 oktober, Höganäs.
11 oktober, Båstad.
12 oktober, Ystad
21 oktober, Sala stadsbibliotek
25-29 oktober, Västkusten. Återkommer med bekräftade planer i Lysekil, Tanumshede, Strömstad och Uddevalla.

NOVEMBER:
16 november, ABF Gästrikland. Ockelbo.
23 november, Vuxenskolan, Stockholm. Samtal med Annika Estassy




lördag 10 juni 2017

Det här blir jättelångt, mest för mig själv så att jag ska veta precis vad som hände igår. Det är detaljerat och oredigerat så att du är varnad.

Det gör så förtvivlat ont.

Jag har precis slängt hans låda, överbliven mat, medicinskålar och godiset och är så himla ledsen och det känns så overkligt att han gick från att hälsa på veterinären som han alltid har gjort på alla som kommer hit, till att han drog sitt sista andetag 45 minuter senare.

Men det är väl så det ska vara när man förlorar en familjemedlem. Det har alltid bara varit vi tre. Jonathan säger att han inte minns ett liv utan Misse och han var med i ett tredjedel av mitt. Det kommer att ta tid och jag ska försöka stå ut, även om jag just nu vill fly det som gör ont.
Men jag har aldrig känt sådan här sorg förut, och det får jag förstås vara tacksam för i min ålder. Jag har förlorat mina morföräldrar och min styvpappa, och var förstås oerhört ledsen men det här ...

Kanske är det blandat med att jag känner skuld, att jag har längtat efter frihet.
Att han inte var akut sjuk, utan "bara" kroniskt sjuk sedan ungefär två år.

Det var först då jag la märke till hans förändring på allvar.
Jag hade trampat honom på tassen vid ett tillfälle och efter det haltade han rätt länge.
Han blev skyggare, mer lättskrämd.
Jag trodde att det berodde på att han hade blivit rädd efter den tassolyckan, men förstod sedan att det hade med sjukdomen att göra.

Han var rätt illa däran när jag väl kom till veterinären. Vid ett tillfälle sa en av dem att jag fick ta en vecka i taget.
Det är snart två år sedan jag försökte få honom att äta specialfodret mot sjukdomen. Han vägrade och blev alltmer deprimerad. Som smalast vägde han 2,8 kilon. Då åt han ingenting.
Jag tror att jag orkade prova enbart foder i tre dagar sedan var jag nära ett sammanbrott och gav mig för att ge honom mediciner istället.

Den dagen han fick sin första tablett fick han äta vad han ville ... och herregud som han åt.
Han åt, jag grät av att se det.

Efter att jag bestämt mig för att krossa tabletterna och lägga dem i flytande godis istället för att tvinga i honom tabletter, gick även medicinering galant.
För ett och ett halv år sedan opererades sex-sju tänder bort och det var en liten pärs. Mer för mig, tror jag. Han var lite ding i huvudet och kissade över hela lägenheten innan han efter sisådär 16 timmar hittade till toan igen. Katt blev han först tre dagar senare.
Därefter har han utöver strumamedicinen morgon och kväll, med tolv timmars mellanrum, också fått Metacam, värkmedicin, varje morgon.

Veterinären sa direkt, och med stor ömhet, att det inte var en frisk katt. Hon såg det på hans gång, hans insjunkna muskler och på hans skiviga päls och sa att med den sjukdomen han hade (giftstruma), så fanns det en stor risk att han till sist skulle få en hjärnblödning och hon sa att hon tyckte att det var jättebra att jag tog bort honom nu istället för att vänta på att det skulle bli akut.
Hon sa också att hon tyckte att det var fint att han skulle slippa åka till veterinären igen, som jag ju hade varit tvungen till i slutet av sommaren när medicinerna skulle ta slut och de inte ville ge mig nya utan undersökning och provtagning.
Nu slapp han det som han tyckte var så hemskt. Det är en liten tröst.

Min Misse. 18 år och 25 dagar hann han bli.

Född 15:e maj 1999. Jonathan fick honom i femårspresent 12:e augusti samma år.
Han fick välja själv mellan tre kattungar och tyckte att Misse var finast.
Vi köpte honom på gatan, säljaren kom ut, betalade 500 och åkte hem med en väldigt lycklig Jonathan i baksätet på bilen.
Pappa Thomas var också med. Han var den enda med kattvana och i början passade han Misse emellanåt. Ibland fick han vara hemma hon Anette, som också älskade honom.

På somrarna åkte vi till Fjällbacka och stannade i tre veckor och då gick Misse i en löplina i trädgården. Fram tills jag sålde huset gick det bra att åka bil, men året efter var han hos mamma (också på västkusten) när vi var bortresta en vecka och på hemvägen kissade han för första gången i transportburen. Då var han 9 år och blev väldigt konstig efteråt. Man kunde inte stänga dörren till toa för han själv ville gå dit, ibland var tionde minut. Var det inte ledigt kunde han sätta sig utanför dörren och kissa.
Så det blev inga fler långa bilresor för hans del.
Och hans kiss-oro gick med tiden över även om jag aldrig mer stängde toadörren så länge jag var ensam hemma.
I den här lägenheten kilade jag in en tvättlapp i dörrkarmen så att dörren inte gick att stänga helt. Det var så lätt att putta till den så att den gick igen, och även om jag alltid hade koll på att den var öppen så var det ju andra här emellanåt som inte tänkte på det alls.

Veterinären Eva igår var fantastisk. Jag storgrät hela tiden hon var här, kunde knappt andas, men hon var lugn och fin, berättade hur det skulle gå till och sa hela tiden att jag gjorde rätt  – att det var bra för Misse att inte behöva bli akutsjuk. Att det var helt rätt tid nu.
Jag tror ändå att det hade varit lättare om han hade varit akutsjuk. Lättare för mig. Nu kom han och hälsade. Hade ätit gott på morgonen. Druckit vatten. Blivit borstad. Alla han favvisgrejer. Piggelin, på sitt sätt.
Jag brottas ju med att han inte var redo, han hade inte visat några som helst tecken på att det räckte nu, och det är väl där min skuld ligger tror jag. Jag hoppas att den går över.

Efter att ha fyllt i papper och betalat (3600) gav hon honom en  lugnande/smärtstillande spruta i nackskinnet. Det skulle ta 5-10 minuter innan den verkade, men han lullade direkt iväg mot toa och när gick jag efter såg jag att han knappt kom upp i lådan med ena bakbenet. När han väl kom in la han sig raklång i sanden och började äta av dem. Lilla gubben. Jag tror inte han hann få i sig något.
Från sprutan till han somnade tog det max tre minuter.

Så jag fick lyfta ut den lealösa kroppen och pilla bort sanden som låg runt munnen, det var ju inte så bra att ha få in den om han mer eller mindre var medvetslös. Han var alldeles mjuk i kroppen, så jag passade på att krama honom lite, det har jag aldrig fått tidigare. Då har han spjärnat emot och velat ned på golvet.

Sedan la jag honom i soffan, på sidan, och viskade i hans öra vilken fin katt han var och hur glad jag var över våra år tillsammans. Jag bad honom förlåta mig, och så strök jag hans huvud som egentligen var enda stället han tyckte om att bli klappad och pussad på. Han doftade alltid så gott på huvudet mellan öronen, och har verkat tycka om att jag pussade honom där.

När han sov riktigt djupt, det tog kanske tio minuter, var nästa steg att ge honom en spruta rakt i levern och eftersom det var i magen som man ju inte får lov att röra när han är vaken, så klarade jag inte att se det utan lämnade rummet när hon satte sprutan. Sekunden senare bad hon mig komma tillbaka och han såg inte ut att ha rört sig så jag hoppas innerligt att det inte var smärtsamt.

Sedan klappade, pussade och pratade jag med honom tills andningen upphörde. Några minuter senare slutade hjärtat att slå.
Jag tror att jag vrålade av sorg.

Senare svepte Eva honom med filten från hans soffa och så fick jag lägga ned honom i plastlådan som hon skulle bära bort honom i.
Han såg ut som han sov.
Jag bad henne att inte lägga på locket förrän hon kom ut ur lägenheten. Jag klarade inte att se honom instängd.

Runt den 22:a ska jag hämta urnan och sedan ska han spridas i Fjällbacka i sommar, det enda stället han var varit utomhus på och där han trivdes som allra mest. Han älskade att trippa runt på gräsmattan utanför huset och sova under äppelträdet. Jag tror inte att trädet finns kvar så vi ska gå upp på det höga berget som Fjällbacka klättrar runt, och sprida honom därifrån.
När askan är borta ska jag spara urnan och stoppa ned ett par leksaker han tyckte om, och en hårtuss och jag hittade i hans borste.
Sedan ska det få stå fint i min hylla.

Det är så viktigt för mig att det blir fint, att det blir värdigt.
Min Misse har gett mig så mycket, och på de sista åren sedan Jonathan har flyttat ut så har han varit en enormt sällskap.
Det gör så ont att titta mot soffan nu och se att den är tom. Att öppna ett köksskåp och plocka ut en tallrik  utan att han lyfter på huvudet och undrar om det ska serveras något till honom.
Ingen att väcka på morgonen och gå toa med.
Jag är så glad att jag gjorde den lilla filmen med honom och mig, just på morgonen (finns på Instagram, f10:e maj.) Jag måste spara den på någon sätt.

Jag tror att tomheten kommer att gå över, att det blir ett slags nytt liv till sist och att jag kanske kan känna den friheten som jag har saknat och behöver i höst när jag ska jobba så mycket.
Men just idag förstår jag inte hur den kunde vara så himla viktig.

Min fina fina Misse


Tack för all hälsningar och sympatier.
Jag uppskattar det jättemycket.


En ensam sörjande måste vara tufft för veterinären och hon var enastående vill jag gärna säga igen. Att kliva in i det allra mest personliga och göra det till något fint är otroligt bra gjort. Den här kvinnan förstod både Misse och mig, och för det är jag evigt tacksam.
Det finns bara ett par i Stockholm som gör hembesök och jag är så glad att just Eva hade tid för oss.

Hon går på mammaledighet i juli, men kommer väl tillbaka igen får man förmoda.
Här är länken till henne om du behöver hjälp någon gång.


17 kommentarer:

Simona sa...

Fint. Jag gråter ner i tangentbordet.

Åsa Hellberg sa...

Tack Simona. Utan dig hade det här varit ännu svårare!

Elisabet Nielsen sa...

Gripande och sorgligt. Sympati för din förlust.

Anonym sa...

Gråter. Hur svårt det än är, ska du ta fasta på vad din fina veterinär sa, att det var rätt. Att orka ta det tuffa beslutet. Istället för att kanske bli akut sjuk, ha ont och vara stressad, fick Misse sluta sitt långa liv på den plats han mådde bäst, i lugn och ro hemma hos dig. Fina tankar om askan och urnan. Kramar till dig. / Monica

Eva-Lotta sa...

❤️

Hanna Lans sa...

Gråter ikapp med regnet ... Det låter som om Misse haft en fint liv med er/dig!

Annika Estassy Lovén sa...

Det är fruktansvärt sorgligt att behöva skiljas från ett älskat husdjur. Kram igen.

Kati sa...

Nää, nu gråter jag med :´( Så himla sorgligt, har ju varit där två gånger själv med, och vet precis hur hemsk det är. Det är ett så himla svårt beslut, trots att man vet att det på något vis är rätt. Och för att man vet att man kommer sakna dem så himla mycket.
<3

Anonym sa...

Å Åsa, jag vet vad du går igenom just nu, hur svårt det är. Hur för jävligt det är helt enkelt och det är ingen idé att försöka säga något för att trösta - för det finns inget som kan göra det. Jag vet bara att de är värd varje tår. Finns inget så underbart som djur.
KRAM! Karina

suziluz sa...

Åh, nu gråter jag också. Fina Misse. Det är så otroligt tungt att förlora en älskad familjemedlem, vare sig de har päls eller ej. Massor av kramar till dig.

Anonym sa...

Jag gråtet så jag kan nästan inte läsa. Det är så fruktansvärt att ta beslutet att låta sitt hjärta somna in. Jag blir nästan sjuk när jag tänker på mitt Bella som är 10 år nu och jag inte vet hur länge jag får ha kvar. Hon är frisk men börjar bli lite äldre. För hjärtan de är de! Så otroligt mycket kärlek och en så ofantligt stor källa till glädje och bara till låns ett kort tag...❤️❤️
Massor med kramar från Gunilla

Åsa Hellberg sa...

Tusen tack för er varma hälsningar, jag är djupt berörd av dem och er medkänsla gör gott för mig.

Ebba Range sa...

Beklagar ur djupet av mitt hjärta <3 Tårarna forsar och plaskar ner på datorn ... har ju också samlat hårtussar från ... tre hundar ... så jag vet. Önskar att jag kunnat trolla så du slapp gå igenom det här ... men, Misse fick det bästa av avslut <3 <3

Susanne sa...

Det är så starkt det du skriver, så otroligt berörande... Även jag storgråter. Tack för att du delar med dig! Kramar till dig i din smärta och sorg. <3

Cyndi sa...

Så värdigt och fint Åsa.
En kärleksgåva ändå,
att göra det svåra på ett så fint sätt.
Och att kunna sätta ord på det efteråt.
Tack.

Linas drake sa...

Jag har inte kunnat läsa allt, det ligger lite för jobbigt nära här, men har läst en del av din fina text (och självklart kom tårarna).
Fine Misse som vi här har fått lära känna litegrann! Tack för det!

Jag vill också tacka för länken. Den kan kanske komma att behövas.
Kram!

Åsa Hellberg sa...

Tack alla.
Om ni visste var berörd jag blir av era snälla ord!