Fastställt höstprogram

ÅSAS HÖSTPLANER.

SEPTEMBER:

(12 september, Eskilstuna stadsbibliotek)
(19 september Books & Dreams, Stockholm)
(21 september, Biblioteket Farsta)

(Mässdagarna i Göteborg:

Torsdag 28 september, Books & Dreams, Stora teatern.
Fredag 29 september, Bokmässan:
08.00 Frukost med bloggare.
11.00-12.00 minglar i Bonniers monter.
14.30 - 14.50 Bonniers monter, stora scenen, samtal med Teresa Knochenhauer, signering.
Månpockets monter, 16.30-17.00

30 september, Bokmässan
10.00 Bonniers lilla scen, samtal med Ebba Östberg, signering.
12-13.00 Minglar Bonniers monter.)

OKTOBER:

(3 oktober, Vimmerby, bokhandeln)
(4 oktober, Västervik, bokhandeln)
(5 oktober, Forsbacka Bibliotek, Gävle)

(10 oktober, Höganäs, bokhandeln)
(11 oktober, Båstad, bokhandeln)
(12 oktober, Ystad, bokhandeln)

(21 oktober, Sala stadsbibliotek 11.00)

(26 oktober Fjällbacka Stora hotellet)
(27 oktober Hedemyrs, Tanumshede. 16.00-18.00)
(28 oktober, Bok & Blad, Torp, Uddevalla. 11.00-13.00)

NOVEMBER:
(14 november. Bokens afton Ludvika.)
(16 november, ABF Gästrikland. Ockelbo, bibliotek.)

(23 november, Vuxenskolan, Stockholm. Samtal med Annika Estassy)

DECEMBER
(9 dec 12-13 Signering Huddinge Akademibokhandeln)
15 dec 15-16 Signering Mall of Scandinavia Akademibokhandeln
22 dec 13-15, Signering Farsta centrum, Akademibokhandeln

2018

Januari 29:e Hylte folkbibliotek Hyltebruk
Mars 25:e Gislaveds bibliotek


söndag 11 juni 2017

I 23 år har jag tagit hand om.

Först och främst Jonathan såklart, men också Misse.

Det har inte alltid varit lätt för mig det där omhändertagandet. Jag vet inte varför det har känts svårare för mig än vad jag upplever att det gör för andra, men kanske har det med att göra att jag vill göra det perfekt. Att de runt mig ska vara lyckliga, helst jämt. Och att det ligger på mig att fixa det.
Sorgen som jag känner nu handlar om så mycket. Men en av delarna är just skulden och att jag inte kunde fixa det här längre. Att jag inte satte Misse främst utan mig själv. Fy vad det känns hemskt att tänka på.

Men Helen, som utöver Simona har varit ett fantastiskt stöd, frågade mig när jag kunde göra något med Jonathan senast och det har jag ju inte kunnat på länge. Inte sedan Misse blev sjuk.
Vi var i London för två år sedan i 36 timmar, men mer än så har inte funkat för när jag inte var hemma måste han vara det – trots att han är utflyttad sedan länge.

Och hade jag haft kvar Misse hade Jonathan fått bo här i två månader i höst, så mycket har jag att göra, och med en flickvän som ögonen rinner på så fort hon öppnar dörren hit vore det hemskt att tvinga Jonathan till något som han kanske skulle göra, men det skulle vara förfärligt för honom. Han har ju dessutom ett eget liv, med en studio hemma, och kan inte ta hand om Misse så som jag har kunnat.
Dessutom har jag också varit rädd för att något skulle hända med Misse när Jonathan passade honom. När jag åkte till Cypern var Simona backup ifall något skulle hända.
Så allt talar för att det var rätt beslut.

Men in mitt hjärta ...

Och jag saknar honom så nu.
Det gör så ont att soffan är tom, att jag inte går på hans sandkorn som han har släpat ut från sin låda. Inga katthår, inga vattenskålar som jag kliver i för att jag har glömt bort att de står just där.
Jag var i Farsta och en stund gick det bra, men sedan kom bara över mig och med solglasögonen på rusade jag till bilen.

Nu är jag hemma och får vara ledsen.
Det känns skönt ändå.



3 kommentarer:

Linas drake sa...

Sorgen måste få ha sin gång, och få ta tid. Och jag tror alltid att man tänker på om man kunde ha gjort saker annorlunda när det handlar om nära som dött. Har två kattbästisar i himlen som båda blev 15 år gamla, och med båda känner jag fortfarande att "kunde jag ha gjort annorlunda, tänk om jag ändå reagerat fortare, eller jag borde ha varit mer närvarande". Ångest tror jag är en del av sorgen. För mig försvinner sorgen aldrig helt, jag lär mig att leva med den, oavsett vilken älskad familjemedlem eller vän jag förlorat. Sorgen är ju å andra sidan också kvittot på att jag har älskat.

Du skrev i texten ovanför att det skulle bli 2 månader i höst då du blir borta. Sannolikheten för att något skulle ha kunnat hända just då var nog ganska stor, efter vad jag förstått, och tänk om det gjort det. Nej, så mycket bättre med dig där och trygghet, lugn och kärlek. Kram!

Anonym sa...

Jag har läst dina inlägg/blogg de senaste dagarna och jag har gråtit floder.
Så känslosamma ord.
Jag började följa dig på instagram/blogg när jag fick upp ögonen för dina böcker.
Misse har blivit en del av dina följares liv.
Min systers katt har varit en del av mitt liv i flera år. Dock alldeles för få år. Fem år.
Hastigt och oväntat dog han i min unga systersons armar i vintras. Förmodligen epilepsi eller något annat hjärtproblem.
Sorgen var enorm för oss alla.
Jag känner med dig och när jag läste dina inlägg kom sorgen upp till ytan igen.
Det är verkligen fruktansvärt att mista ett husdjur. En vän man haft vid sin sida i så många år. Som troget och mer eller mindre kravlöst alltid funnits där. Och sen aldrig mer.
Tomheten blir enorm.
Man kommer aldrig sluta sakna ens vän.
Minnena finns i hjärtat så länge man lever.
Den lilla vännen kommer att leva i ens tankar, tårar, skratt och samtal.
Vi är många som tänker på dig i detta nu.
Bästa och varmaste hälsningar
Kram/Marie

Åsa Hellberg sa...

Tusen tack LIna, du har varit ett så fint stöd eftersom du sitter i samma situation med en sjuk katt. Kram

Tusen Tack Marie! Stackars din syster. Så sorgligt att höra om hennes unga katt. Jag fick ju alla fall förbereda mig och Misse var jättegammal.