Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

måndag 5 februari 2018

Jag nådde hälften av dagsmålet

och sedan kom jag inte igen efter låååångt telefonsamtal med kompis.
Jaja. Ny dag i morgon.
Efter lunch kommer någon hit och mäter min balkong.
Hoppas hoppas att det inte blir så dyrt att jag inte kan göra det, för å vad jag vill ha den där inglasningen.
Håll en tumme.

Jag ser på Rapport där man är i Norge och pratar om en studie som tagits fram som säger att invandrare i högre grad är representerad i brottsstatistiken än infödda norrmän.
Så har det väl alltid varit, tänker jag när jag hör det.
Alltså inte att det alltid är invandrare, utan människor som tillhör – har tilldömts en plasts – i underklassen (i det vi vill hävda är ett klasslöst samhälle).

Förr reste den svenska underklassen till Amerika för att söka lyckan (min morfars pappa kom aldrig hem till Sverige igen, han dog där) och idag kommer människor hit.
I alla tider har människor flyttat på sig, det är inget märkligt i sig.
Det märkliga är hur Framskrittspartiet nu vill lösa det norska problemet med att dramatiskt minska invandringen.
Som om det löser problemet med att det finns klasskillnader. I min värld är det dessa, inte nationalitet, som spelar roll.

Jag tror att för att det ska kunna finnas en överklass så måste det finnas en underdito.
Och i ett kapitalistiskt samhälle är villkoret att vissa har det bättre än andra.
Vi som har det bra vill helt enkelt inte dela med oss av varken pengar, land eller den trygghet vi trots allt har i vårt fina Sverige.

Om underklassen sedan består av fattiga invandrare, norrmän eller bohusläningar spelar ingen roll.
Våra fängelser och domstolar kommer lik förbannat alltid att vara fulla av människor som har ett sämre utgångsläge.
Så länge vi inte löser grundproblemet (samhällsklyftorna) så kommer vi inte att kunna få ett brottsfritt samhälle heller.

Jag tror att det här valåret kommer att bli intressant men rätt obehagligt.


2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Jag håller med om både det ena och det andra...

Åsa Hellberg sa...

Ja, vad ska man säga. Förfärligt.